uppdat.

På torsdag ska vi på återbesök till Neuro med Leah, då får vi resultaten på undersökningarna... Enligt en sköterska jag pratade med i telefon så såg MR-bilderna normala ut, vilket såklart var oerhört lättande att höra, men samtidigt vågar jag inte ta ut nåt i förskott! Vi håller tummarna inför imorgon.

På fredag har jag tenta. Hu. Fastän jag tycker att den här kursen är både rolig och lärorik så är det mycket, mycket att ta in på kort tid. En sån här kurs skulle behöva 10 veckor istället för 5 för att allt ska hinna fastna i skallen, men det är bara att göra vad man kan.

Nu är det pluggtajm.

Puuuuuh

Gårdagen var lång. Väldigt lång. Leah och jag tillbringade totalt 11 timmar på sjukhuset, hon var sövd i 3,5 av dem.

Lilla tjejen, hon är ju så duktig och tålmodig - hon log t.o.m när de satte infarten i handen! Hon förstår mer än hon skulle behöva ibland och visar inte sin oro utan nickar, ser glad ut och tycks inte bry sig om vad som händer. Men jag känner min Leah, och jag vet ju att hon ofta håller inne med det hon tänker och känner, så jag väntade ju bara på reaktionen.
När vi hade väntat på avdelningen i nästan 3 timmar (pga förseningar) på att bli hämtade var det "äntligen" dags. Eftersom Leah fastade inför narkosen hade hon ju inte ätit sen kvällen innan och klockan var nu över 12. Klockan 12.30 hade vi kommit ner till rummet där hon skulle sövas och allt gick bra - ända tills hon skulle ligga på britsen för att bli sövd. Då brast det för Leah. Allt hon hade hållit inne med kom ut och hon blev så enormt ledsen! Jag var tvungen att bita mig i läppen för att inte börja grina, jag med, och gjorde mitt bästa för att trösta henne. Vi pratade om att vi ska åka till Turkiet och om att hon ska åka Vilda Musen på Gröna Lund i sommar, eftersom hon är tillräckligt lång nu. Och så fick hon lite lustgas (de kallade det "karusellmedicin") och blev lite lugnare. Sen började de spruta in "sovamedicinen" i handen. Leah utbrast "Mamma" och försökte resa på sig, men i nästa sekund sov hon.

Hu, det var läskigt att se hur fort hon somnade, hon blev helt tung och började snarka direkt... Sen var det bara för mig att gå upp till avdelningen igen och vänta, vänta och vänta... 12.40 somnade hon och 15.15 kallade de på mig och jag for som ett skott ner till uppvaket och hann t.o.m dit innan dem. 15.20 var de där och Leah sov fortfarande. Men det var UNDERBART att se henne och ha henne nära igen!!! Hon vaknade omkring kl. 16 och så fort hon såg mig så log hon brett :-)

Bland det första hon sa var: "Har jag varit inne i den där kameran nu?" Jag sa ja, och hon sa "Jag märkte ingenting!" Sen tittade hon på sin högra hand där det satt en kompress med tejp, och sa "Har de stuckit mig i handen också?" Jag berättade att de hade tagit några blodprover, och hon utbrast förvånat "VA? Jag kände ju ingenting alls!" :-)

Hon hade lite ont i ryggen efter lumbalpunktionen och lite ont i huvudet till följd av det. Men så fick hon en glass som hon slukade i ett nafs och hon drack vatten som om hon aldrig druckit förut. Hon var galet hungrig och till slut, när de tyckte att hon rörde på sig ordentligt och hade fått behålla glassen och vattnet, fick jag ge henne en banan. Vi åkte från sjukhuset ca 18.45 och i bilen fick hon ett äpple. När vi kom hem åt hon tre pannkakor och en stor portion pasta med köttfärssås och kunde ändå klämma en macka och ett till äpple en timme senare. Snacka om hungrig!! Inte så konstigt dock.

Vi är glada att den här undersökningen är över och väntar nu otåligt på svaren. Hoppas vi får dem snart. Samtidigt är jag så nojjig för vad de kan visa...

Idag har hon mått strålande och vi har varit och hälsat på vår "nya" dagmamma, Ingela, som tjejerna aldrig har varit hos men träffat varje dag när de varit ute med dagmammegänget. Det känns jättebra! Tjejerna kände sig som hemma direkt och jag kände ännu mer än innan hur rätt vi gjort. När vi satt och fikade hörde vi plötsligt Freja ropa "Klaaaaaar!" Då hade hon gått på toa utan att vi visste om det, lilla skruttan. Hon kände sig hemma! :-) Leah hade fullt sjå med att berätta om sjukhusbesöket och visa sina plåster och nålmärken och alla saker hon fått :-) När vi skulle gå var det Ingela som skulle hjälpa Freja på med kläderna, absolut INTE jag. Så jag är övertygad om att de kommer trivas och ha det bra! HÄRLIGT!!!!!

För mycket saker i mitt lilla huvud

Jag borde verkligen plugga, men det är så mycket som snurrar i huvudet just nu att jag måste skriva av mig.

Är lite nojjig inför imorgon, Leah har tid hos neurologen efter sitt krampanfall och då kommer vi få svar på EEG:t och så kommer de väl göra fler undersökningar. Jag både vill och vill inte veta!

Imorse var vi och hälsade på på nya dagiset som hastigast. Personalen var trevlig, men det är svårt att avgöra på så kort tid. Leah gick runt och försökte le lite halvt, men det syntes att hon tänkte typ "Ska vi gå här??!" Freja sa inte ett knyst, men det hon blev mest intresserad av var dockvrån. Såklart! Båda blev glada när vi kom ut och åkte till dagmamman istället, och när jag åkte därifrån så var båda totalt upptagna med kompisarna och att leka. Puh. Hur ska detta gå?

Leah var jätteledsen imorse och då kom det fram att hon tyckte bytet var jobbigt, men det är inte alltid så lätt att uttrycka sig när man är 4 år och har hamnat i en konstig situation. Vi pratade lite och sen blev det bättre, men jag FASAR för inskolningen. Och jag hatar det faktum att jag inte kan vara med, samtidigt som jag tror att det kommer gå jättebra med mormor. Barnen känner sig ju i princip lika trygga med mormor som med mig och Stefan. Men det svider ändå i hjärtat att jag inte kan vara där med dom!! Varför skulle det hända nu, precis när jag har hemtenta??

För övrigt så är vår gruppuppgift i kursen inskickad och klar nu, tack och lov. Jag hoppas vi blir godkända. Jag är mer orolig för tentan, för jag har så galet svårt att fokusera på att läsa just nu. Jag vill bara få den här kursen överstökad och få börja med nästa! Det ska bli så kul att få läsa min inriktning, Svenska!

Näpp, nu är det dags att plugga lite innan familjen kommer hem. Tjingeling.

Lite hopp

Har idag pratat med dagiset och hon som ska ha hand om inskolningen av våra barn, och hon var jättegullig! Hon var väldigt mån om att tjejerna ska ha det bra, och det är en liten grupp med bara 12 barn än så länge, i åldrarna 1-5. De är tre som jobbar heltid och en 80%.

Så himla skönt, hon var så lugn och fick mig att känna att det blir bra. Om jag och Stefan känner oss lugna så kommer tjejerna göra det också!

Lite mer hopp i stugan :-) Men sörjer gör vi ändå.

Positivt tänkande

Nu har allting lugnat sig lite, vi har pratat med tjejerna och det känns inte längre som om det nödvändigtvis är jordens undergång.

Freja orkade inte ens lyssna och antingen förstod hon inte eller så brydde hon sig inte (än), för reaktionen var typ obefintlig.

Leahs första reaktion var "Men ååhhhh, va tråkigt!" men sen hittade hon nånting i sin ficka som var mycket mer intressant. Hon blev lite chockad, det syntes, men sen när vi frågade hur det kändes att börja på dagis istället ryckte hon på axlarna och sa "Bra." Kort och konsist.

Men det här var ju NU, idag, när de var hemma och fortfarande har några dagar kvar hos dagmammorna. Det är en heeeeelt annan sak hur de kommer att reagera när de väl kommer till dagiset, det är jag mer orolig för.

Just nu känns det iallafall lugnare, känslorna har lagt sig och det var trots allt väldigt betryggande att se deras reaktioner (eller brist på, haha). Vem vet, det kanske blir superbra?

Skit skit skit ! ! ! !

Jaha, då var dagmammekrisen ett faktum. Vår dagmamma är från och med nu sjukskriven och ska ha barn i februari, så hon kommer inte tillbaka på bra länge. Som om inte det var nog så är ytterligare en dagmamma sjukskriven och det är osäkert om eller när hon kommer tillbaka. Detta innebär att det är en massa barn och inte tillräckligt med dagmammor.

Igår hade de krismöte och idag ringde chefen för dagmammorna till mig. Inga roliga nyheter. Hon sa att eftersom det är alldeles för många barn och de inte lyckas få in någon vikarie, så måste de flytta några barn till en förskola. De barn som ska flyttas är de som gått hos vår dagmamma, dvs Leah, Freja och två barn till.

Det kändes som om allt inom mig bara brast! Tjejerna trivs ju så bra nu och har fått en massa kompisar och älskar dagmammorna! Leah har aldrig i sitt liv trivts så bra som här, på båda förskolorna hon har gått på har hon varit ledsen och inte velat bli lämnad, men sen hon började hos dagmamman tycker hon att det är roligt varje dag! Det märks så tydligt att hon känner sig trygg.

Och Freja, som är så mammig och känslig just nu, men som ändå har en trygghet i dagmammorna, ska plötsligt bli uppryckt med rötterna utan att förstå varför.

Ingen av dom har någonsin sagt att de längtat till dagis, men under hela jullovet och alla sjukdagar tjatade båda två om att de längtade till dagmammorna. Freja vaknade t.o.m en natt och var ledsen och skrek "Jag längtar efter dagmamma Malin!"

Nu ska de alltså ofrivilligt tas ifrån den trygghet de känner till och hamna på ett nytt ställe, med ny personal, nya barn, nya lokaler, nya rutiner... Och jag är så livrädd att det kommer bli kaos.

Jag har så mycket tankar - ska jag göra uppehåll i studierna och vicka som dagmamma fram till sommaren? Efter sommaren kanske det finns plats igen eftersom åtminstone 10 ungar ska upp i skolan. Jag skulle lätt kunna göra så, men vill jag verkligen pausa från skolan? Då tar det ju ännu längre tid innan jag är klar... Ändå kan jag inte släppa tanken.

Usch, jag har bara grinat idag känns det som. Kanske är barnen mer anpassningsbara än jag tror, men det är ändå ett uppbrott och ett faktum att de tas ifrån det trygga hos dagmammorna. De kommer inte sära på tjejerna iallafall och det är en trygghet i sig. Leah har vuxit så mycket och är mer öppen inför nya människor och förhoppningsvis grejjar hon det bra. Då kanske Freja känner sig trygg också.

Jag måste försöka tänka positivt och framförallt vill jag inte att barnen ska känna av vad vi känner. Men det är en förlust och vi måste få sörja allihop. Jag fasar för att berätta det för tjejerna, är rädd för att de blir jätteledsna och inte vill gå. Men vem vet, det kanske inte blir så. De har chockat förut, de kanske tycker det är helt okej... Då är jag mer orolig för när de ska börja där, vilket blir typ nästa vecka. DÅ tror jag känslorna kommer hos båda. Men ingen blir gladare än jag om jag har fel.

Ljuva ensamhet!

Jag borde verkligen plugga, men det känns så tråkigt just nu... Barnen är hos dagmamman för första gången på typ två månader, och för ovanlighetens skull är jag själv hemma! Ibland är det så skönt att bara få vara ifred, inte behöva avstyra bråk eller torka på toa eller känna att man måste gå ut med barnen och vara så jäkla aktiv.
Missförstå mig inte, jag älskar ju att vara med mina barn, men alla behöver egen tid och lugn och ro ibland. Idag är en sån dag, det är bara det att jag hellre sitter här eller framför tv:n eller t.o.m fixar tvätt och disk istället för att PLUGGA. Jag har så sjukt dålig självdisciplin!! Men jag ska, måste bara känna att lugnet träder in i skallen först... Och njuta lite av att vara alldeles SJÄLV :-)