Skit skit skit ! ! ! !

Jaha, då var dagmammekrisen ett faktum. Vår dagmamma är från och med nu sjukskriven och ska ha barn i februari, så hon kommer inte tillbaka på bra länge. Som om inte det var nog så är ytterligare en dagmamma sjukskriven och det är osäkert om eller när hon kommer tillbaka. Detta innebär att det är en massa barn och inte tillräckligt med dagmammor.

Igår hade de krismöte och idag ringde chefen för dagmammorna till mig. Inga roliga nyheter. Hon sa att eftersom det är alldeles för många barn och de inte lyckas få in någon vikarie, så måste de flytta några barn till en förskola. De barn som ska flyttas är de som gått hos vår dagmamma, dvs Leah, Freja och två barn till.

Det kändes som om allt inom mig bara brast! Tjejerna trivs ju så bra nu och har fått en massa kompisar och älskar dagmammorna! Leah har aldrig i sitt liv trivts så bra som här, på båda förskolorna hon har gått på har hon varit ledsen och inte velat bli lämnad, men sen hon började hos dagmamman tycker hon att det är roligt varje dag! Det märks så tydligt att hon känner sig trygg.

Och Freja, som är så mammig och känslig just nu, men som ändå har en trygghet i dagmammorna, ska plötsligt bli uppryckt med rötterna utan att förstå varför.

Ingen av dom har någonsin sagt att de längtat till dagis, men under hela jullovet och alla sjukdagar tjatade båda två om att de längtade till dagmammorna. Freja vaknade t.o.m en natt och var ledsen och skrek "Jag längtar efter dagmamma Malin!"

Nu ska de alltså ofrivilligt tas ifrån den trygghet de känner till och hamna på ett nytt ställe, med ny personal, nya barn, nya lokaler, nya rutiner... Och jag är så livrädd att det kommer bli kaos.

Jag har så mycket tankar - ska jag göra uppehåll i studierna och vicka som dagmamma fram till sommaren? Efter sommaren kanske det finns plats igen eftersom åtminstone 10 ungar ska upp i skolan. Jag skulle lätt kunna göra så, men vill jag verkligen pausa från skolan? Då tar det ju ännu längre tid innan jag är klar... Ändå kan jag inte släppa tanken.

Usch, jag har bara grinat idag känns det som. Kanske är barnen mer anpassningsbara än jag tror, men det är ändå ett uppbrott och ett faktum att de tas ifrån det trygga hos dagmammorna. De kommer inte sära på tjejerna iallafall och det är en trygghet i sig. Leah har vuxit så mycket och är mer öppen inför nya människor och förhoppningsvis grejjar hon det bra. Då kanske Freja känner sig trygg också.

Jag måste försöka tänka positivt och framförallt vill jag inte att barnen ska känna av vad vi känner. Men det är en förlust och vi måste få sörja allihop. Jag fasar för att berätta det för tjejerna, är rädd för att de blir jätteledsna och inte vill gå. Men vem vet, det kanske inte blir så. De har chockat förut, de kanske tycker det är helt okej... Då är jag mer orolig för när de ska börja där, vilket blir typ nästa vecka. DÅ tror jag känslorna kommer hos båda. Men ingen blir gladare än jag om jag har fel.