Puuuuuh

Gårdagen var lång. Väldigt lång. Leah och jag tillbringade totalt 11 timmar på sjukhuset, hon var sövd i 3,5 av dem.

Lilla tjejen, hon är ju så duktig och tålmodig - hon log t.o.m när de satte infarten i handen! Hon förstår mer än hon skulle behöva ibland och visar inte sin oro utan nickar, ser glad ut och tycks inte bry sig om vad som händer. Men jag känner min Leah, och jag vet ju att hon ofta håller inne med det hon tänker och känner, så jag väntade ju bara på reaktionen.
När vi hade väntat på avdelningen i nästan 3 timmar (pga förseningar) på att bli hämtade var det "äntligen" dags. Eftersom Leah fastade inför narkosen hade hon ju inte ätit sen kvällen innan och klockan var nu över 12. Klockan 12.30 hade vi kommit ner till rummet där hon skulle sövas och allt gick bra - ända tills hon skulle ligga på britsen för att bli sövd. Då brast det för Leah. Allt hon hade hållit inne med kom ut och hon blev så enormt ledsen! Jag var tvungen att bita mig i läppen för att inte börja grina, jag med, och gjorde mitt bästa för att trösta henne. Vi pratade om att vi ska åka till Turkiet och om att hon ska åka Vilda Musen på Gröna Lund i sommar, eftersom hon är tillräckligt lång nu. Och så fick hon lite lustgas (de kallade det "karusellmedicin") och blev lite lugnare. Sen började de spruta in "sovamedicinen" i handen. Leah utbrast "Mamma" och försökte resa på sig, men i nästa sekund sov hon.

Hu, det var läskigt att se hur fort hon somnade, hon blev helt tung och började snarka direkt... Sen var det bara för mig att gå upp till avdelningen igen och vänta, vänta och vänta... 12.40 somnade hon och 15.15 kallade de på mig och jag for som ett skott ner till uppvaket och hann t.o.m dit innan dem. 15.20 var de där och Leah sov fortfarande. Men det var UNDERBART att se henne och ha henne nära igen!!! Hon vaknade omkring kl. 16 och så fort hon såg mig så log hon brett :-)

Bland det första hon sa var: "Har jag varit inne i den där kameran nu?" Jag sa ja, och hon sa "Jag märkte ingenting!" Sen tittade hon på sin högra hand där det satt en kompress med tejp, och sa "Har de stuckit mig i handen också?" Jag berättade att de hade tagit några blodprover, och hon utbrast förvånat "VA? Jag kände ju ingenting alls!" :-)

Hon hade lite ont i ryggen efter lumbalpunktionen och lite ont i huvudet till följd av det. Men så fick hon en glass som hon slukade i ett nafs och hon drack vatten som om hon aldrig druckit förut. Hon var galet hungrig och till slut, när de tyckte att hon rörde på sig ordentligt och hade fått behålla glassen och vattnet, fick jag ge henne en banan. Vi åkte från sjukhuset ca 18.45 och i bilen fick hon ett äpple. När vi kom hem åt hon tre pannkakor och en stor portion pasta med köttfärssås och kunde ändå klämma en macka och ett till äpple en timme senare. Snacka om hungrig!! Inte så konstigt dock.

Vi är glada att den här undersökningen är över och väntar nu otåligt på svaren. Hoppas vi får dem snart. Samtidigt är jag så nojjig för vad de kan visa...

Idag har hon mått strålande och vi har varit och hälsat på vår "nya" dagmamma, Ingela, som tjejerna aldrig har varit hos men träffat varje dag när de varit ute med dagmammegänget. Det känns jättebra! Tjejerna kände sig som hemma direkt och jag kände ännu mer än innan hur rätt vi gjort. När vi satt och fikade hörde vi plötsligt Freja ropa "Klaaaaaar!" Då hade hon gått på toa utan att vi visste om det, lilla skruttan. Hon kände sig hemma! :-) Leah hade fullt sjå med att berätta om sjukhusbesöket och visa sina plåster och nålmärken och alla saker hon fått :-) När vi skulle gå var det Ingela som skulle hjälpa Freja på med kläderna, absolut INTE jag. Så jag är övertygad om att de kommer trivas och ha det bra! HÄRLIGT!!!!!