Fy för november 2008!

De senaste två veckorna har varit rätt intensiva... Förra veckan var Freja förkyld och fick som vanligt både öroninflammation och falsk krupp. En natt kunde hon knappt andas, men som tur var hade vi Ventoline hemma och efter en sväng ut i kylan kunde hon iallafall sova, även om hon lät som en skällande hund... Hon sa det t.o.m själv: "Jag låter som en hund!" :-)

Men så i söndags fick vi en ordentlig chock. Morgonen började med att Leah kräktes över sängkanten och sen en gång till efter frukosten. Sen kunde hon äta både macka och lunch, men när alla ätit klart och bara hon och Stefan satt kvar vid bordet och jag var på väg in i vardagsrummet, hör jag hur Stefan plötsligt utropar: "Leah, Leah? Svimmar du?!" Jag vänder mig om och får se Leah "hänga" med huvudet några centimeter ovanför bordet, armarna böjda och händerna hårt knutna och hela hon är helt låst! Jag fattar knappt vad som händer, men rusar dit och sätter mig på huk för att se hennes ansikte och försöker få kontakt, men hon stirrar bara på mig med sammanbitna tänder och kan inte prata. DÅ förstår jag att hon har ett krampanfall och sliter upp henne i famnen, varpå krampen börjar släppa. Jag pratar med henne och hon säger bara ett kort ord som inte betyder något. Det tar en stund innan hon kan prata som vanligt och då säger hon att hon är jättejättetrött och vill gå upp och sova. Det sticker i hennes ena fot och hon är så trött i benen att hon inte orkar stå på dem.
Jag och Stefan försöker hålla vår egen panik i schakt, eftersom vi inte vill skrämma barnen. Men vi var såklart livrädda!
Några minuter senare kräks Leah på hallgolvet och vi bestämmer oss för att åka in till Astrid Lindgrens barnakut. Leah blev jätteledsen och ville inte åka till sjukhuset, mest för att hon skulle missa sin konsert med Ministrålarna som hon längtat så efter. Men det fanns ju inget val, och det kommer fler konserter, fick vi förklara.
Såhär i efterhand förstår jag inte varför vi inte bara ringde 112?? Vi hade ju kunnat åka ambulans in, istället för att proppa in hela familjen i vår bil och köra som om vi skulle på nån utflykt! Men jag tror både jag och Stefan var i chocktillstånd, och dessutom så kvicknade ju Leah till och vi kunde prata med henne, och då kändes det inte lika akut... Men ändå!
På sjukhuset fick vi iallafall snabb hjälp och träffade en jättebra läkare som var supergullig mot Leah, och Freja också :-) De gjorde en massa tester - blod, EKG, balans, ögon... Hon var röd i halsen och sänkan var lite för hög, så någon infektion hade hon ju i kroppen. Dessutom tog läkaren lång tid på sig att titta i hennes ögon och sa till slut att den ena pupillen var lite, lite större än den andra. Vi såg det också, men har aldrig tänkt på det tidigare, och jag vet fortfarande inte om det bara är så eller om det kan betyda något.
Vi ska få en remiss för att göra EEG inom två veckor, och sen blir vi kallade till neurologen för vidare undersökning. Det känns betryggande att de tar det på så stort allvar, men självklart hade man önskat att de kunde säga "Det var inget, hon är frisk och det kommer aldrig hända igen".
Nu har hon mått bra sen i söndags, tack och lov, men oron sitter ju i ändå. Vi har iallafall fått Stesolid som vi kan ge henne om det skulle hända igen och då blir det ambulansen in. Jag hoppas verkligen vi slipper...