Hur får man tiden att räcka till??

Sjukdomarna fortsätter in i december, tydligen, men inga allvarliga saker, tack och lov. Leah har inte fått något mer anfall utan är precis som vanligt, även om vi är på helspänn och är väldigt observanta... Vi väntar på kallelsen till neuro, hoppas den kommer snart.
Nu har Freja fått en ögoninfektion eller "snuva i ögonen", för antagligen är det bara förkylningen som gör att ögonen geggar igen på natten. På dagarna syns det nämligen knappt. Men de får vara hemma några dagar till, och tack gode gud så har de världens snällaste mormor som ställer upp så att jag slipper missa för mycket skola och så att vi slipper bli ännu fattigare på att Stefan vabbar! Det är ju inte så att barnen klagar över att få vara med mormor heller direkt :-)

Skolan är oerhört energikrävande just nu, särskilt eftersom jag har nästan ständig huvudvärk och svårt att fokusera. Jag tycker fortfarande att det är roligt och känner mer och mer att jag valt rätt, trots allt, men periodvis känner jag för att kasta böckerna i väggen och bara vara hemma med barnen!! Jag känner mig som världens tråkigaste mamma när jag måste plugga, och ändå gör jag det nästan uteslutande när de sover eller är hos dagmamman. Men nu har de fått sova hos mormor två nätter på en och en halv vecka för att jag har en massa plugg och de inte kan gå till dagmamman, och då får jag så sjuuuukt dåligt samvete. Jag vet att de har det jättebra där, och jag frågade dem om de ville och det ville de såklart gääärna, men ändå! Det skulle kännas bättre om det inte var på grund av mig! Jag är nog lite fånig och överkänslig, men jag kan inte låta bli. Jag har aldrig varit ifrån dem så mycket som sedan jag började plugga, så naturligtvis medför det en gnutta dåligt samvete, även om jag börjar lära mig att hantera det :-)

Helgen var iallafall jättemysig med julpyntning, lussebak och släktbesök, även om jag hade huvudvärk både fredag och lördag. Nu är det julstämning i stugan, vill jag lova! Och Leah pratar om julafton varje dag - "Hur många dagar är det kvar nu?", "Åh va roligt det ska bli med jul!" etc... Jag ber till alla högre krafter och vad som helst att vi ska få vara friska den här julen, allihop! Iallafall barnen, för nu har de varit sjuka två jular i rad... Freja har inte ens fått uppleva en julafton med resten av släkten och julmat och "riktiga" tomten och Leah har aldrig någonsin sett fram emot det så mycket som i år, så de förtjänar en ORDENTLIG JUL!!

Imorgon är det plugg, plugg, plugg så nu är det dags för författaren att ta en Citodon och gå och lägga sig ;-) Så, till nästa gång...

Godnatt!

Fy för november 2008!

De senaste två veckorna har varit rätt intensiva... Förra veckan var Freja förkyld och fick som vanligt både öroninflammation och falsk krupp. En natt kunde hon knappt andas, men som tur var hade vi Ventoline hemma och efter en sväng ut i kylan kunde hon iallafall sova, även om hon lät som en skällande hund... Hon sa det t.o.m själv: "Jag låter som en hund!" :-)

Men så i söndags fick vi en ordentlig chock. Morgonen började med att Leah kräktes över sängkanten och sen en gång till efter frukosten. Sen kunde hon äta både macka och lunch, men när alla ätit klart och bara hon och Stefan satt kvar vid bordet och jag var på väg in i vardagsrummet, hör jag hur Stefan plötsligt utropar: "Leah, Leah? Svimmar du?!" Jag vänder mig om och får se Leah "hänga" med huvudet några centimeter ovanför bordet, armarna böjda och händerna hårt knutna och hela hon är helt låst! Jag fattar knappt vad som händer, men rusar dit och sätter mig på huk för att se hennes ansikte och försöker få kontakt, men hon stirrar bara på mig med sammanbitna tänder och kan inte prata. DÅ förstår jag att hon har ett krampanfall och sliter upp henne i famnen, varpå krampen börjar släppa. Jag pratar med henne och hon säger bara ett kort ord som inte betyder något. Det tar en stund innan hon kan prata som vanligt och då säger hon att hon är jättejättetrött och vill gå upp och sova. Det sticker i hennes ena fot och hon är så trött i benen att hon inte orkar stå på dem.
Jag och Stefan försöker hålla vår egen panik i schakt, eftersom vi inte vill skrämma barnen. Men vi var såklart livrädda!
Några minuter senare kräks Leah på hallgolvet och vi bestämmer oss för att åka in till Astrid Lindgrens barnakut. Leah blev jätteledsen och ville inte åka till sjukhuset, mest för att hon skulle missa sin konsert med Ministrålarna som hon längtat så efter. Men det fanns ju inget val, och det kommer fler konserter, fick vi förklara.
Såhär i efterhand förstår jag inte varför vi inte bara ringde 112?? Vi hade ju kunnat åka ambulans in, istället för att proppa in hela familjen i vår bil och köra som om vi skulle på nån utflykt! Men jag tror både jag och Stefan var i chocktillstånd, och dessutom så kvicknade ju Leah till och vi kunde prata med henne, och då kändes det inte lika akut... Men ändå!
På sjukhuset fick vi iallafall snabb hjälp och träffade en jättebra läkare som var supergullig mot Leah, och Freja också :-) De gjorde en massa tester - blod, EKG, balans, ögon... Hon var röd i halsen och sänkan var lite för hög, så någon infektion hade hon ju i kroppen. Dessutom tog läkaren lång tid på sig att titta i hennes ögon och sa till slut att den ena pupillen var lite, lite större än den andra. Vi såg det också, men har aldrig tänkt på det tidigare, och jag vet fortfarande inte om det bara är så eller om det kan betyda något.
Vi ska få en remiss för att göra EEG inom två veckor, och sen blir vi kallade till neurologen för vidare undersökning. Det känns betryggande att de tar det på så stort allvar, men självklart hade man önskat att de kunde säga "Det var inget, hon är frisk och det kommer aldrig hända igen".
Nu har hon mått bra sen i söndags, tack och lov, men oron sitter ju i ändå. Vi har iallafall fått Stesolid som vi kan ge henne om det skulle hända igen och då blir det ambulansen in. Jag hoppas verkligen vi slipper...